Senegal på egen hand

Trip Start Mar 11, 2011
1
9
21
Trip End Jan 05, 2012


Loading Map
Map your own trip!
Map Options
Show trip route
Hide lines
shadow

Flag of Senegal  ,
Thursday, April 14, 2011

Efter en halvtimmes irrande hittade vi till slut en lokaltaxi som kunde ta oss till nästa taxistation. Taxi i Afrika är oftast mer som att åka buss än taxi, man delar fordon med andra som ska till samma plats och även om detta kanske gör att man får kompromissa med komforten så blir det samtidigt väsentligt mycket billigare. Vi måste ha haft en del tur för när vi kom till utkanten av Nauckchott där taxin till Rosso, gränsstaden mot Senegal, skulle gå var det bara två platser kvar och vi kunde lämna nästan omedelbart. Omedelbart betydde i detta fall cirka 20 minuter. Sådana här taxibilar lämnar inte på någon speciell tid utan de avgår när alla platser är fyllda. Vi fick plats i baksätet tillsammans med en mauretansk journalist i barbapapaform, d.v.s. han hade en något för stor kroppshydda för att sitta bekämt under resan. I framsätet satt chauffören (ingen överaskning där) som vi direkt fick en bra känsla för, medan passagerarsätet delades av två tjejer.

Bilen tålde värmen ungefär lika bra som oss, den behövde nämligen ständig påfyllning av vatten för att fungera någorlunda i den fuktiga hettan. Så vi stannade till i en rad byar på vägen vilket var skönt eftersom kläderna fort blir klibbiga på kroppen när man sitter stilla i en bil. Dock var vi väl medvetna om att gränen stängde klockan sju på kvällen och att allt för många stopp skulle medföra att vi inte han fram i tid. Under resan började vi prata lite med de övriga passagerarna och det visade sig vara ett lyckokast eftersom de två tjejerna i framsätet var senegalesiskor som skulle "hem” till universitetet utanför Saint Luis, samma destination som vi hade. Dessutom kunde en av dem lite engelska (eller ”small small” som man säger i västafrika). Även om både min och Elisas franska är minst sagt knagglig hörde vi sedan att taxichauffören bad tjejerna, Amena och Bonga, att ta hand om oss under återstoden av resan, bingo för oss skulle det visa sig. När vi vid sextiden kom fram till gränsen vid Rosso och klev ur bilen var det som en svärm av försäljare, guider, bärare, gränspoliser och andra lycksökare omslöt oss. Det tog säkert tio minuter innan chauffören kunde öppna bagageluckan. Hela tiden sa tjejerna till oss att inte lyssna på någon utan att stanna med dem. Efter ytterligare cirka tio minuter hade de lyckats komma överens med några bärare om ett rimligt pris för hjälp med deras bagage och vi kunde ta oss in på den mauretanska delen av gränsstationen.

Det är inte alls svårt att bli förvirrad på sådana platser eftersom hälften av all ”personal” inte bär uniform och man alltid får tretton olika råd om vart man ska gå. Eftrersom vi hade de senegalesiska tjejerna som guider kände vi oss dock ganska trygga med situationen. Vi blev troligen avlurade en liten avgift på motsvarande ett par euro för våra utresestämplar, men det är svårt att säga eftersom vi faktiskt betalade till uniformerade tjänstemän. Tjejerna tyckte dock att det lät lite märkligt verkade det som. Sedan kunde vi stiga på en liten men ganska vällastad färja som tog oss över den lilla flod som utgör gränsen till Senegal. På den senegalesiska sidan gick det sedan rätt smidigt. Eftersom vi var de enda västerländska personerna på färjan blev vi direkt invinkade av en gränspolis som tog oss med till det lilla visumluckan. Vi hade hört att detta skulle kosta runt $30 men som en trevlig överraskning var visumpriset för både Sverige och Finland exakt $0, och det är verkligen ett pris man kan leva med. De senegalesiska tjejerna hade hela tiden koll på oss och hjälpte oss dessutom att hitta en bra växlingskurs för vår sista mauretanska valuta. Som av en händelse räckte den CFA vi sedan fick till att ta oss ända till Saint Luis, men det hade den nog inte gjort om vi inte hade fått denna hjälp. På andra sidan gränsen hittade vi, eller rättare sagt de, snabbt en taxi som tog oss till busstationen. Men det tog naturligtvis ytterligare cirka en kvart innan de kunde komma överens om ett pris som var acceptabelt för båda parter. Förmodligen hade tjejerna ett svårare jobb att pruta eftersom de hade två bleka nordbor i sitt bagage.

När vi anlände till bussstationen strax före sjusnåret på kvällen hade vi varit på resande fot från tidig morgon men det hade varit en härlig resdag som verkligen gått smidigare än vi vågat hoppas på. Eftersom gränsen stängde vid sju verkade det logiskt att bussen till Saint Luis skulle avgå strax efter denna tidpunkt och på tjejerna verkade det också som om bussen skulle avgå vilken minut som helst. Men eftersom den ännu var utom synhåll satte vi oss ner och väntade, och väntade, och väntade, och väntade. Det hade varit en varm dag och vi hade druckit vatten hela tiden men törsten är liksom osläcklig här, så vi tänkte försöka köpa två läsk med de mynt vi hade. Vi vågade inte röra sedlarna då vi inte visste hur mycket pengar återstoden av resan skulle kosta. Det visade sig att 500 CFA inte räckte till två läsk trots vårt ihärdiga prutande. Det slutade med att Amena och Bonga bjöd oss på varsin läsk, vilket var lite pinsamt men hur snällt som helst. De tjejerna var verkligen gulliga mot oss.

Efter att så ha väntat i över två timmar kom äntligen vår buss och helt plötsligt blev det en väldig rörelse och trängsel för att komma på bussen och få hyffsade sittplatser. Vi kom på, bussen fylldes snabbt upp och vi var redo att åka, trodde vi. Det tog ytterligare en timme innan det underbara motorljudet äntligen brummande igång. Det hade nu hunnit bli nattsvart ute och det var skönt att vara på väg igen. Vi han vara på väg i cirka tio minuter innan vi blev stoppade för en säkerhetskontroll. Alla var tvungna att gå av bussen och allt bagage var tvunget att lastas av, och det var inte lite bagage som behövde plockas ner från taket. Det vara bara att gilla läget och smörja in sig med myggmedel eftersom det surrade friskt i luften. En lagom lång stund senare bar det av mot Saint Luis igen, denna gång med bättre lycka. Den fullastade bussen skumpade fram på ojämna vägar genom den heta mörka natten. Det fläktade skönt och dammade mindre skönt genom de öppna fönstren men vi lyckades ändå somna till då och då. Helt plötsligt, när man trodde att man aldrig skulle komma fram, stannade bussen till utanför universitetet i Saint Luis och vi var framme, eller i alla fall nästa framme. Tillsammans med tjejerna hittade vi en taxi som först tog dem till campus och sedan körde oss vidare till Saint Luis centrum. Efter en lång men fantastisk resa som jag alltid kommer att minnas med glädje var vi vid etttiden på natten äntligen framme!!!

SURRBUKEN REKOMMENDERAR:
Resa mellan Nauckchott och Saint Luis.
Restid: cirka 13 timmar.
Transportsätt: 4 taxis, 1 buss, 1 färja.
Totalt pris: cirka €12 per person (inklusive lunch och dryck).    

Efter lite snabbt prutande hittade vi ett hotell med okej standard och det gick plötsligt upp för mig att jag inte hade varit på toaletten sedan lunch, trots att jag klunkat i mig cirka 5 liter vätska sedan dess. Man bränner tydligen mycket vatten av att sitta still.

I Saint Luis som, som sägs vara den bästa bevarade staden som byggts i kolonial stil i Afrika, spenderade vi två nätter där vi promenerade omkring och inte gjorde så speciellt mycket egentligen. Vi provade en lokal lunch på en mycket lokal resaturang där två stora portioner mat plus 5 Coca Cola kostade €3, överkomligt alltså. På kvällen träffade vi ett gäng norska Planarbetare som vi sedan käkade middag med. På den restaurangen, som var av lite finare snitt, var priset inte lika överkomligt, men min bouillabaisse var ruskigt god. På hotellet där vi bodde träffade vi sedan ett par där ena parten var holländska och den andra senegales. De gav oss information om var vi skulle åka och hur mycket vi skulle betala för att ta oss till nästa resmål på vår rutt, de beställde till och med taxi åt oss så att vi inte skulle få några problem. Dagen efter tog sedan efter en kort lokaltaxi en odramatisk (men) 7 timmars non-stop taxibuss ner till Senagals huvudstad Dakar där vi hade bestämt att möta upp med Randy, ni minns amerikanen som inte fick något visum till Mauretanien. Han hade rest på egen hand i Marocko några dagar och sedan flugit till Dakar där han redan varit i 4 dagar, så han var naturligtvis glad att se oss.

Han hade hittat någon sorts bed and breakfast som drevs av en utflyttad landsmaninna där vi spenderade första natten. På morgonen vaknade jag tidigt och tog en liten promenad i väntan på frukost och på att de andra skulle vakna. Vid motorvägen fann jag ett litet lokalt kaffeskjul, där jag slog mig ner på en bänk med en espresso i handen och betraktade staden och dess innevånare medan de vaknade till liv. Inte alls något dumt sätt att börja dagen på.

Efter frukost begav vi oss ut till kusten i stadsdelen N'gor där vi hittade ett hotell precis vid stranden med underbar utsikt och svalkande havsbris. Elisa försökte surfa medan jag och Randy försökte oss på att bada, men de starka strömmarna gjorde det i princip omöjligt att ha någon sorts kontroll i vattnet så vi gav upp ganska snabbt. Efter ett visst kämpande kom vi alla i land hyffsat oskadda trots den steniga stranden. Vi spenderade den mesta av tiden här med att bara chilla och spela biljard in på småtimmarna. En dag tog vi en dagsutflykt till Lac Rose. Den röda färgen som sjön skulle bjuda på var dock som bortblåst, så lång näsa på oss där, men det var ändå en intressant utflyckt eftersom vi fick se hur de på ett mycket manuellt sätt tog upp salt ur sjön. När vi var där var det lågsäsong så vi var nästan de enda turisterna. Detta kan i och för sig vara skönt ibland men det betyder också att alla souvenirförsäljarna är på en som hökar och eftersom det inte finns några andra potentiella kunder som de kan missa genom att hänga efter oss är de helt enkelt omöjliga att bli av med. En dam var så beslutsam att sälja oss något att hon helt bokstavligt följde efter oss steg för steg, även när vi gick i åttor mellan båtarna och salthögarna.   

Vi han såklart även med några besök inne i Dakars centrum där vi bland annat inhandlade färglada senegalesiska byxor. Dessa är utmärkta att softa i när myggen dyker upp fram på kvällskvisten och långbyxor är att föredra. Allt som allt har veckan i Senegal varit mycket lyckad. Det var skönt att komma av trucken några dagar och resa lite på egen hand. När vi dessutom såg på tv-nyheterna att de andra som hade stannat kvar på trucken hade ungefär dubbelt så varmt som vi kändes det ännu mer rätt att ha gjort denna avstickare. En annan källa som bekräfta det riktiga i vårt beslut är detta citat från Wilnas blogg ”Mauritania sucks”. Efter fyra sköna dagar i Dakar var det dock dags att lämna Senegal via en låååååååååång längre längst busstur..........

Fortsättning följer i nästa nummer. Om du prenumererar kommer tidningen direkt hem i (e)brevlådan.
Slideshow Report as Spam

Comments

Granberg on

Fan, verkar riktigt kul det där. Uppskattar dina inlägg, jäkligt roligt att läsa.

Hoppas du får ännu roligare framöver :)

Rolf Kamras on

Såg en mask på en av bilderna som jag vill ha ..... kan du vända och pruta till ett bra pris? Har du gott om plats kan du köpa med dig den bulliga halmhatten också. Ciao /pappa

Morsan on

Som alltid lika kul att läsa om dina upptäcktsfärder. Längtar redan efter nästa.

Puss och kram Mamma

Add Comment

Use this image in your site

Copy and paste this html: