Marocko och Mauretanien

Trip Start Mar 11, 2011
1
8
21
Trip End Jan 05, 2012


Loading Map
Map your own trip!
Map Options
Show trip route
Hide lines
shadow

Flag of Mauritania  ,
Saturday, April 9, 2011

Det var ett tag sedan nu, men bättre sent än supersent, eller hur. Här kommer ett litet sammandrag av vad vi sysslade med sista veckan i Marocko samt ett par dagar i Mauretanien.

Tror att jag sist lämnade av lite grovt i Marrakech. Vi närmade oss denna turistmagnet genom de höga atlasbergen som bjöd på en del fantastiska vyer. Det var också sista gången på länge som vinterjackorna kom till användning, tack o lov.

I Marrakech hade vi tre ganska lugna dagar där vi gjorde små utflyckter in till staden för att ta del av det hektiska folklivet och irra runt i de otaliga små gränder som staden består av. Jag hade även ett eget uppdrag i att försöka undvika alla förbannade ormar som de försöker slänga om halsen på en på stora torget. Uppdraget slutade lyckligt!
 
Eftersom vi bushcampat ganska mycket på sista tiden tog jag även in en natt på hotell inne i staden och det var inte alls dumt att sova i en riktig säng och använda en varm dusch för en gångs skull. Några av oss han även med en dagstur till Cascads D’Ouzoud, ett vattenfall med fallhöjd på över 80 meter. Under resan till vattenfallet upptäckte vi att vägen var avstängd under ett par timmar på grund av ett cyckellopp. Efter lång väntan gled cyklisterna till sist förbi i ett hoj (obs; försök till ordvits) och sedan kunde vi fortsätta färden. Vattenfallet var kul att se men kanske lite tveksamt om det var värt de 6 timmar det tog att ta sig dit och tillbaka. Efter ett par sena nätter med skålande i en tom pool gav vi oss sedan av ner mot kusten.
På vägen besökte vi en väldigt gammal kasbah där de spelade in en del scener från Gladiator. För er som sett filmen så är det den delen när Maximus har blivit tillfångatagen och gör debut som gladiator i en avlägsen romersk provins. Men nog om detta, mot kusten! 

Det var härligt att se badvänliga sandstränder för första gången på denna resa. Som den badkruka jag är kan jag dock inte säga att det var särskillt varmt i vattnet, men det var tillräckligt för att jag efter lite tvekan i alla fall skulle komma i. Jag vet ett par killar hemma som dock skulle hävda att det var nästan kokhett. Vi stannade på lite olika platser längskusten och gavs tillfälle till några lungna och sköna strandagar där några provade surfing (kolla in bilderna så ser ni surfing av skiftande kvalitet) och bodyboarding medan andra tog tillfället i akt att dyka ner i böckernas värld. Vi han också med lite strandfotboll med efterföljade avsvalkning i havet. Inga allvarliga skador kan rapporteras från matchen, men väl en seger och stor dominasns från Surrburkens sida, i alla fall enligt egen utsago. Den fjärde april när vi var i Essaouira lämnade Randy oss tillfälligt eftersom han inte fick något visum till Mauretanien, trots att vi försökt fixa detta i över två veckors tid. Ibland är det tur att man inte är amerikansk medborgare. Han fick helt enkelt ta sig upp till Rabat och hämta sitt pass på ambasaden för att sedan flyga över Mauretanien och ansluta igen senare. Eftersom vi inte hade tillgång till någon form av dusch under denna tid (cirka en vecka) var det alltid lika skönt att gå till sängs med lika tjocka lager av saltvatten, solkräm och myggmedel insmetade i huden. Man vänjer sig dock, och gör man det inte så funkar baby wipes (våtservetter) ganska bra.

På tal om sovande så hade vi en intressant vindpinad natt uppe på en klippavsats alldeles vid havet. Det blåste visserligen en del när vi gick till sängs men det var inte något att skriva hem om. Under natten friskade det dock i rejält. Det blåste så mycket att mitt och Bens tält flyttade sig en och en halv meter under natten, med båda oss i det!. Suzanne väckte det flesta i lägret (dock inte Surrburken som sov som en stock) med ett panikfyllt skrik när hon trodde att någon försökte ta sig in i hennes och Elisas tält på grund av det enorma tältskakadet som vinden orsakade. Mark som var uppe precis då kunde dock lungna flickorna efter några sekunder, ”it’s just the wind girls”. De sov sedan lite oroligt de kommande nätterna och lovade att slå ihjäl den som försökte busa med dem genom att skaka om deras tält. Wilna vaknade också av Suzannes skrik men hon trodde att det var Andrew som skrek. Hon hade tidigare under dagen uppmuntrat honom att slå upp sitt tält precis vid klippkanten för att han skulle kunna njuta av en spektakulär utiskt i gryningen, ”come on Andy, you got to live on the edge”. Nu trodde hon att Andy hade blåst över kanten och att han som skrikande störtade ner mot de sylvassa klipporna. Hon kände sig så där, eftersom hon var hade uppmuntrat hans tältplacering. Alla överlevde dock natten och kunde forsätta resan.

Vi börjar verkligen komma in i rutinerna nu. En typisk resdag vaknar man vid 6-7 på morgonen och tar sig upp strax före att frukosten serveras, oftast kring 07:30. Mark brukar säga till kvällen innan vad som gäller. Sedan har vi en timme på oss att äta frukost, diska, plocka ihop tälten och övrig utrustning, borsta tänderna och uträtta behov eller vad man nu vill eller behöver göra. Efter detta bär det iväg, oftas i god tid före deadline. Under förmiddagen kör vi ofta på rätt bra och i trucken spenderar vi tiden med att läsa, ta en tupplur om det behövs, stirra ut på det passerande landskapet eller spela kort. Konstigt nog var första månaden klinisk befriad från alla former av kortspel men helt plötsligt under sista veckan i Marocko sa det bara pang och nu spelas det kort från morgon till kväll, i början spelade vi lite olika spel, bland annat introducerade jag Plump, men nu är det nästan uteslutande Asshole som gäller, kommer dock inte ihåg vad det heter på svenska, Skitgubbe kanske men vet inte riktigt om det är samma, troligen inte.
Vi tolvsnåret stannar vi till i någon småstad där de som ska laga kvällens middag och morgondagens frukost har en till två timmar på sig att göra de nödvändiga inköpen. Övriga spenderar tiden med att äta någon form av lunch och vandra runt i staden. Dock kan inte alla lämna trucken på samma gång, minst två stannar alltid kvar och vaktar vårt hem. Efter lunch averkar vi sedan ett par timmar på vägen innan vi slår läger för kvällen. Normalt smäller vi upp tälten och plockar fram nödvändig utrustning direkt. Sedan lagar kokgruppen middag medan övriga hjälper till med matlagningen, går på en liten upptäcksfärd eller hittar på något annat. ’Något annat’ betyder oftast att vi tar en kvällsöl och att Jesco tänder upp en vattenpipa med äppeltobak.
 
Middagen är (oftast) riklig, jättegod och, jämfört med min diet på hemmaplan, förhållandevis nyttig. Under middagen brukar Mark ha en genomgång och berätta vad som gäller under morgondagen eller under den nämsta tiden. Eftar att ha doppat och skrubbat disken i tre olika baljor lufttorkas den sedan för att undvika bakterier. Antingen genom att hålla den över elden eller genom att låta vinden göra sitt. Det kan se ganska lustigt ut när alla står och viftar med tallrikar och bestick på samma gång. Sedan samlas alla runt lägerelden för lite kaffe, vattenpipa eller öl innan folk börjar droppa av till sina tält. När vi bushcampar blir det oftast ganska tidiga kvällar eftersom det är kolsvart ute men vissa (inklusive Surrburken) brukar stanna uppe en liten stund till. Man kommer i säng i god tid ändå, den friska luften suger så det är väldigt sällan som någon av oss är uppe efter elva när vi är ute i bushen.

Runt den sjätte april tog vi oss över ”gränsen” till Västsahara, Det är egentligen ingen gräns eftersom det tillhör Marocko men man märkte direkt att det var lite fler vägspärrar, poliser och militärer längs vägarna. En eftermiddag stannade vi till exempel vid en helt övergiven standremsa där två snubbar i färggranna men modemässigt högst tveksamma träningsoveraller av 80-talssnitt kom fram och sa att de var militärer och ville se våra papper. Vi vägrade såklart, men efter att de och bytt om till uniform kände vi oss mer bekväma med situationen. De tyckte sedan det var så spännande med vårt besök att de lovade att hålla vakt för oss hela natten. Det händer hela tiden att lokalbefolkningen kommer fram och hälsar vilket är jättetrevligt, men att de sedan nästan ”vägrar” att lämna kan bli lite obekvämt ibland. Västsaharas öken blev också skådeplatsen för vår hattfest där det gällde att tilverka sin egen hatt. Efter sluten omröstning tog Suzanne hem äran och den hett eftertraktade medaljen. Surrburken lyckades så bra att han kom på en hedrande andra plats. 

Efter en våt natt, men för strupen en ökentorr morgon gav vi oss iväg mot den mauretanska gränsen och en allt hetare sol. Det tog ”bara” tre timmar att ta sig över de båda gränserna och ingenmanslandet där emellan. Det kan låta som om detta skulle ha varit lite småjobbigt i hettan men vi var så inne i kortspelet att det kändes som en halvtimme. Dock var det lite irreterande med alla avbrott som orsakades av att den ena gränsvakten efter den andra skulle inspektera trucken och våra pass och visum. Tror jag visade passet fem gånger vid gränsen plus ett par gånger efter att vi kommit in i landet.

Första natten i Mauretanien, som för Surrburken också kom att bli den sista, spenderades som nu brukligt i öknen. Detta var dagen när värmen kom på riktigt, runt 44 grader jobbade sig termometern upp till och jag fick verkligen en riktig lektion i vikten av att dricka vatten. Det är inga problem att sätta i sig fem liter per dag. Men det hade jag inte gjort denna dag varför värmen kom som en chock och sänkte mig lite. Men jag repade mig framåt kvällskvisten och efter det har jag inte haft några problem med värmen, peppar peppar, förutom att man svettas som sprinkler. Strax före läggdags passerade en herde med sina trehundrafemtioelva getter rakt igenom vårt läger, det var ett jävla bräkande kan jag säga. Ingen av getterna åt som tur var upp våra tält, men herden var glad att få lite vatten i den tryckande kvällshettan.              

Dagen efter anlände vi till Mauretaniens huvudstad för att stanna i två nätter innan vi skulle fortsätta ytterligare en vecka genom Mauretaniens torra varma ökenlandskap. Detta kan jag dock inte ge några direktrapporter om eftersom vissa av oss bestämde oss för att gör en egen utflyck och sluta upp till trucken en vecka senare. Jag och Elisa (John skulle också ha kommit med men han valde att åka en dag senare) vandrade på egen hand i väg för att hitta taxi-/busstationen för långväga resande söderut. Men detta äventyr får jag berätta om nästa inlägg...............  
Slideshow Report as Spam

Comments

Rolf kamras on

Skönt med ett livstecken, började nästan bli lite orolig.
Hoppas ni inte hade tänkt tanka vid macken på bild 42. Den kändes inte helt up to date. Soon you have to go to Togo. Kul att ni har lite aktiviteter och inte bara hattar omkring ... ha ha ha hatt. Lycka till på fortsatta färden! / Hattifnattenfarsan

Erik & Frits on

Hey mate,

Nice meeting you guys!! That our paths may cross sometimes in Africa!

Erik

www.drivingthroughafrica.com

Wilna Wilkinson -- the Silverback of the group... on

Wish I could understand what you have written and knoiw what you are saying about us!! If anyone out there is also interested what we are doing in English -- definitely different from wehat one does in Swedish... -- then come visit my blog and introduce yourself while you are there -- click on http://thefragranceofshootingstars.blogspot.com
See you there!

Morsan on

Very Nice, David!!!

Kram Morsan

Birgitta Petard on

Hi David,
Your journey looks fun and interesting, although harrowing at times - beautiful photos. Keep up the adventures!
Kram
Moster Birgitta

Add Comment

Use this image in your site

Copy and paste this html: