Promenaddagen, dag 6

Trip Start Jun 27, 2013
1
9
15
Trip End Jul 18, 2013


Loading Map
Map your own trip!
Map Options
Show trip route
Hide lines
shadow

Flag of United States  , Hawaii
Tuesday, July 9, 2013

Då var det dags att gå ut och gå en trail, led. Jörgen hade tagit reda på två stycken som var populära av olika anledningar. Den ena för att den var lite svårare och den andra för att den slutade vid ett vattenfall där man kunde hoppa från klippkanten. Jag ville absolut hoppa från kanten så vi bestämde att vi skulle ta den leden. Men som vi alla vet blir det inte alltid som man tänkt sig. De här två lederna ligger så pass nära varandra så när vi parkerade förstod vi att vi kommit till fel led men vi bestämde oss för att vi skulle ta den här först så kunde vi ta den andra
senare. Med senare menar jag direkt efter den första leden så klart.

Oloma Trail tar 1 till 3 timmar att gå. Jag gick den på 1,5 timme.
Leden börjar i en lummig skog, man går på en ganska bred stig och egentligen är det inget särskilt med den, förutom att den hela tiden stadigt lutar uppåt. Så börjar landskapet förändras,
jorden blir hårdare, rödare och du börjar kunna se vyer som är ganska storslagna. När du kommit halvvägs och om du inte är tränad kommer du att vara ordentligt andfådd. Några avbryter och börjar gå ner vid den här punkten men de flesta fortsätter tills de kommer till repen. Jag ska förklara. Jörgen bestämde sig för att avbryta och gå ner medan jag ville fortsätta hela vägen upp. Efter det att Jörgen vänt blev leden ännu värre, ofta var det höjdskillnader som trippla trappsteg och det fanns inget att ta tag i och dra sig upp med, så det var bara till att använda benmusklerna. Man blev ordentligt andfådd men snart kommer kicken. Vid fem ställen är det så pass brant att man måste klättra med hjälp av rep som hänger ner från toppen av höjdskillnaden (sånt här älskar jag). Vid det sista som hade rep blev det köbildning eftersom några unga killar (17 års ålder) skulle ner. En av dem mådde riktigt dåligt, han kunde inte alls klättra och tänkte mitt under sin nedfärd släppa repet. Hans kompisar tog hand om honom riktigt bra och dirigerade hur han skulle sätta fötterna, att han inte fick släppa repet osv. Den stackarn klättrade egentligen inte utan mer släpade sig ner för berget. Saken är den att allt man rör vid blir rött
och han hade en vit tröja. Inte den mest lyckade färgen på det här berget. Jag var livrädd om mina shorts eftersom de är ljusgröna, linnet spelade inte så stor roll eftersom det var lila och lila kan som ni alla vet ta upp den röda färgen bättre. Tillbaka till min klättring. När jag kom fram till den här sista klippan var jag faktiskt tvungen att fråga grabbarna om det var meningen att man
skulle upp där? Jag kunde nämligen inte tänka mig att leden var så pass avancerad. Men det skulle man så när alla klättrat ner blev det min tur att klättra upp och eftersom jag och Yuki klättrat så mycket som barn i Fjällberget var det inga problem. Men som en kille jag mötte sa, -det som kommer upp måste också ner och det är värre. Och det har han faktiskt ganska rätt i för det blir värre. När jag kom upp efter den sista klättringen är utsikten enorm. Leden är nu minimalt smal och på båda kanterna om dig stupar det brant ner, (och jag älskar det). Eftersom jag tror att jag nästan är framme tar jag upp kameran och filmar och tar lite kort och det är då jag upptäcker mitt misstag. Jag är inte alls framme, det kommer mer. Den här sista delen anser jag att man också bör ha säkerhetslinor på, men det finns det alltså inte. (Flin.) Självklart vill jag komma upp på toppen så det är bara att lägga undan kameran och börja klättra, vilket inte är så lätt när du inte kan röra dig hur du vill för du får absolut inte ramla. När jag kom upp på toppen var det en smal stenstig, kanske 50 centimeter bred sedan blev den lite bredare och du kommer till något som liknar en rund yta där alla kan samlas på. Ytan är inte stor det sitter fyra eller fem personer där redan plus mig och det känns precis tillräckligt. Jag är uppe och en fanatisk utsikt med 360 graders panorama är till min beskådning. Det här hade jag aldrig velat missa för allt i världen, jag gillar sådana här saker skarpt. Fota, fota filma, filma.
MEN så var det den där biten med att ta sig ner igen... hmm, japp det är väl bara att köra på, man ska inte tänka för mycket. Så trots att jag inte ser var stigen tar vägen, hur jag ska sätta
fötterna, om jag är på rätt eller fel ställe sätter jag igång. Det svåraste var såklart den första dvs sista etappen på berget. Här måste man hålla sig nära berget och sätta händer och fötter
rätt. När man kommer till repet är det inte så farligt. Ta tag i repet luta dig utåt och dansa ner för berget. När jag hade avklarat alla ställen med rep kände jag hur tyngdlagen gjorde sig påmind, det går skarpt utför och det lättaste är faktiskt att springa ner, så jag sprang och jag sprang tills jag var framme vid vägen där Jörgen satt och väntade på mig. I ärlighetens namn vet jag inte om han hade låtit mig gå den här leden själv om han förstått vad jag skulle göra. :)

Medan vi åkte till nästa led fick jag berätta om allt jag varit med om och nu när jag sitter och  kriver det här, dagen efter känner jag att jag vill göra klättringen en gång till. Nu begav vi oss till
nästa led.

Maunawili Falls Trail tar ca 30 minuter till 1 timme att gå. Vi gick den på 45 minuter.
Den här leden var en lerig historia där man sprang på människor hela tiden. På den förra leden var det glest med människor och alla man mötte hälsade man på och man bytte några ord med varandra. Så var det inte alls här, här var det människor till förbannelse. Vi promenerade i lugn takt och försökte att inte grisa ner oss allt för mycket då leran var överallt. Flera hade ramlat och var jätte smutsiga. Man fick gå en hel del uppåt men det var också branta partier nedåt. Vid flera tillfällen måste man korsa bäcken och att försöka hoppa på de hala leriga stenarna är ingen idé så Jörgen och jag försökte inte ens, vi gick helt sonika ut i vattnet och lät skorna bli lite renare. Så var vi framme vid vattenfallet och vad jag blev besviken. Här skrålades det på hög volym av
några, killarna drack öl och det framstod klart och tydligt att det här var de unga hippa killarnas ställe där man bräckte varandra i vem som vågar hoppa. Eftersom jag hade tänkt hoppa och bada blev jag superbesviken. Men jag var så pass varm att jag var tvungen att åtminstone bada. Vattnet är kallt, då menar jag inte kallt som ute vid Tyvö i den Svenska skärgården utan kallt för att vara på Hawaii och flera människor valde att inte bada för att det var så kallt? Kan inte påstå att jag förstår dem men folk gör som folk vill. Medan jag var i och badade var det flera personer som valde att hoppa, (ungefär på 10 meters höjd). De var tvungna att tänka på två saker, att inte hoppa på de som simmade nere i vattnet och att hoppa så långt ut från kanten som möjligt. Medan alla hoppade fick vi se en hel del hopp som gjorde ont av bara den. En tjej hamnade på rygg (den har vi på film) en annan på rumpan. När jag tänker efter var det mest tjejerna som var rädda som gjorde illa sig. Ytterligare en tjej hoppade men hon var inte rädd och henne gick det bra för så... Men i alla fall medan jag satt där i vattnet vid bergskanten och tittade på alla som hoppade blev jag faktiskt lite sugen, men jag avstod jag hade fått min kick för i dag.



Slideshow Report as Spam

Comments

Maria on

Förstår att du gillade den här dan. Fullt med utmaningar och det älskar väl du. vad menar du med att vattnet på mitt Tyvö är kallt. Nu på sommaren är det ju rena värmebadet, ha,ha.

Add Comment

Use this image in your site

Copy and paste this html: