The long journey to Flores

Trip Start Jul 13, 2013
1
5
22
Trip End Sep 25, 2013


Loading Map
Map your own trip!
Map Options
Show trip route
Hide lines
shadow

Flag of Indonesia  , East Nusa Tenggara,
Monday, August 5, 2013

Vi lämnade Gili Trawangan i lördags, den 3 augusti. Med planen att boka public transport från Lombok till Flores.

Men först var vi tvugna att hoppa på den lokala båten ifrån Gili T till Bangsal i Lombok. Därifrån tog vi en cidomo – häst och vagn - till Pemenang där vi hoppade på en överfull bemo – liten minibuss – till Mataram. Bara den resan tog mer än 2 timmar. På den buss stationen i Mandalika, i Mataram, fixade vi snabbt biljetter till Flores.

En 25 timmars buss resa, med 2 färjor inkluderade. AC/Toalett i bussen och gratis middag var också inkluderat.
Men när vi, och vår kiwi vän Stu (som vi lärde känna på Gili FreeDive), som anlände lite senare med taxi, klev på bussen fick vi veta att toaletten inte fungerade. Kanske lika väl det. Jag hade inte velat trycka mig in där på en krokig väg. Och stanken! Vi satt, givetvis, längst bak precis jämte toaletten och dörren öppnades hela tiden då det inte fanns något lås. AC:n i bussen var heller inte den bästa. Men ett fönster kunde öppnas på andra sidan bredvid oss, genom att dra en dit satt planka åt sidan. Jag lyckades slumra till lite under vår första resa genom Lombok. Kanske väl det. För det skulle inte bli så mycket ut av den delen under resten av resan....

Toaletten och AC:en var bara vår första varningssignal att vi inte valt det bästa bussbolaget.
Det var bara vi och en annan tysk kille som var turister på bussen. Inget konstigt med det. Men de andra turisterna vi såg, när vi anlände till färjterminalen i Labuhan, reste i rena, fräscha och moderna bussar. Men så betalade de troligtvis mycket mer än vad vi gjorde. (400.000 rp / per person)
Vi åt varsin grillad fisk med ris och te innan vi, tillsist, kunde kliva på färjan som skulle ta oss över till Sumbawa. Som vi inte skulle få se mycket av då det redan var sent på kvällen. När vi väl var över hoppade vi på bussen igen som skulle fortsätta att köra genom Sumbawa hela natten, på riktigt dåliga och krokiga vägar. Busschauffören körde som en rallyförare och jag trodde nästan att bussen skulle välta i svängarna. Inte kunde man slappna av och sova i bussen heller då man var tvungen att sitta och spänna musklerna.

Vi hade nästan glömt bort den gratis middag som vi skulle få. Tänkte att det var alldeles för sent, och vi hade ju hunnit äta innan vi klev på färjan, så vi tänkte att de skulle säkert stanna nästa morgon för frukost. Tills bussen stannade, någon gång efter midnatt, vid en sleten resturang som hade hål i taket. Vi bara skrattade. Gratis middag, visst. Men halv ett på natten?
Och precis innan det tappade jag nästan aptiten då en kackerlacka trillade ned i huvudet på en kille framför oss i bussen! Varför var jag inte förvånad. Självklart skulle vi ha kackerlackor springandes omkring på bussen. Hur skulle jag kunna försöka få en blund i ögonen? Efter vår, inte så märkvärdiga, väldigt sena middag, klev vi på bussen igen.
Men med kackerlackor, som troligtvis låg och väntade på att jag skulle sätta ned min fot på golvet så de kunde kräla upp på den, blev den fortsatta resan genom ett mörkt Sumbawa inte så avslappnat som jag hoppats.
Och inte hjälpte det att busschauffören plöstligt började spela hög musik. Låt mig påminna er om detta var runt klockan ett på natten! Och inte förstod de när vi bad dem att stänga av musiken. De bara stänkte musiken lite grann, vilket inte hjälpte det minsta att finna någon ro eller sömn. Det är något jag inte kan få in i huvudet. Det fann små barn på bussen! Efter några timmar, och ett hundratal Indonesiska – skrikiga - baladlåtar, slutade plöstligt musiken och bussen stannade.
Inte för att vi var framme. Nej det var för att det var något fel med bussen. Givetvis! Det fattades ju bara det. Killarna som jobbade på bussen började skrika och springa ut och lysa med sina mobiler. Efter en halvtimme eller så startade bussen igen. Och musiken. Lite senare dock stängde de av musiken men vägarna var fortfarande krokiga och chauffören trodde fortfarande det var en bra väg att köra som en rallyförare på, så det blev inte mycket vila. Ingen alls för att vara mer korrekt.

Så med svarta ringa under ögonen klev vi av bussen tidigt på morgonen. För att hoppa på en, extremt överfull, bemo som skulle ta oss sista biten till färjtermimalen i Sape. Två gånger fick busschauffören stanna för att fylla ett av frammdäcken med luft, tills han slutsligen var tvungen att stanna vid en sletet litet skjul, där han kunde byta däck. Varför är jag inte förvånad.
Jag vet inte hur de lyckas reparera sina bilar med så dåligt utrustade mackar, om man ens kan kalla dem det. Det var mer som det var någons garage till deras hus.

Det lilla vi fick se av Sumbawa på morgonen såg fattigt ut. Och ju längre ifrån de stora turism områderna man kommer (läs: Bali) desto mer nyfikna och häpna blir människorna när de ser oss. Framför allt mig med mitt blonda hår. Att de glor är bara förnamnet. De vänder sig som, petar på sina vänner som också vänder sig om och sedan står de praktiskt taget med öppna munnar och glor på mig. När busschauffören bytte däck var det till att börja med några barn utanför huset. Men efter de fått syn på mig kom det snart några barn till för att stå där och inte släppa mig med blicken. De var dock väldigt söta och de tyckte det var jätte roligt när vi vinkade till dem.

Ju längre bort ifrån de stora turisum områderna man kommer är människornas engelska för det mesta obefintlig. Så det är bra om du kan säga några bas ord på Indonesiska och i alla fall kunna räkna. I Bali, Lombok och Gili Islands kan man enkelt vara lat och klara sig med att bara kunna säga tack. Men du kan givetvis stöta på äldre människor i dessa områden ändå som inte kan någon engelska. De kanske förstår när du säger how much? Men de svarar dig med siffran på Indonesiska. Vilket jag har stött på några gånger nu. Och jag är fortfarande väldigt dålig med att räkna.

Vi kom slutligen fram till Sape. Jag var döende för en toalett och resan var krokig och efter ingen sömn mådde jag riktigt dåligt. Att sätta sig på ännu en färja var det sista jag ville. Som skulle ta upp till 5-6 timmar! Då färjan blev försenad att lämna Sumbawa efter vi klivit på, lyckades jag slumra till på en bänk uppe på däck i skuggan i en timme. Att ligga still och blunda var det enda som fungerade att ta bort mitt illamående och min trötthet. Och att gå på toaletten på "hål i golvet toaletter” är inte det lättaste, eller fräschaste då man inte har något papper. Även fast man skulle ha papper med sig är bör man inte spola ned det då det kan orsaka blockering.

Paul och Stu satt en bit ifrån mig under dagen på färjan, de sov bara ett tag, och resten av dagen satt de och snackade och lärde känna några killar som kom ifrån Flores som var på väg hem, som många andra just nu p.g.a Ramadan. När jag kikade upp ifrån min bänk under dagen kunde jag se Paul sitta i en ring med några killar och gubbar runt sig och berätta historier för dem. Det var som att de förväntade sig att Paul skulle berätta saker för dem, och deras engelska var ändå ganska bra så de kunde förstå, när han berättade vart han kom ifrån och vart det ligger och vad han varit med om och rest.
När jag vaknat till liv och lyckats sätta mig upp och äta två kakor, precis innan vi anlände till hamnen i Labuanbajo i Flores, hamnade jag, fast jag inte kände dessa nya människor de lärt känna, i en foto session då alla ville ha bilder på Paul och Stu. Ingen annan av de turisterna på färjan pratade med någon än de själva. Tråkmånsar.

Så vi kom tillsist fram till Flores. Denna ö som alla beskriver som magisk.

Men ordspråket att ”the journey is the reward” kan jag tyvärr inte hålla md om denna gång.
Det enda jag ville var att komma fram någon gång!

Vad som hände och vad vi gjorde när vi kom fram får ni läsa om i nästa inlägg!
Slideshow Report as Spam

Comments

maria on

Herregud!!! vilken resa. Jag hade nog dött på riktigt!!
Tänk dej annars att du om tio år kan minnas detta med ett leende.
kram på er.

jennie on

ahhahaha kan inte låta bli att skratta när du skrev om bussresan, först toaletten, kakerlackorna och musiken, ja herregud fyfan va hemskt. Lider fan med er. Förstår att du inte mådde bra, hujedamig.
Hoppas att resan bli bättre och att ni få åka bättre" bussar" sen ;)

Kramis

jennie on

Har sagt hejdå till blogg.se nu så nu hittar du min blogg på jenniethefrog.se istället =)

martinastravels
martinastravels on

MARIA & PELLE: Ja det var verkligen en bussresa att minnas!
Lite komiskt visserligen med allt som hände, så här efterråt förstås.

Add Comment

Use this image in your site

Copy and paste this html: