Ett skolår är slut
Trip Start
Unknown
1
14
17
Trip End
Ongoing
Denver, Colorado
Friday, May 28, 2010
Och förutom att vi flyttat till ett nytt land gör vi en helt ny resa tillsammans i familjen. Vi lämnade ett Sverige där vårt liv gick i raketfart och aktiviteterna, jobb och fritid gick mer än omlott, där tiden var knapp att reflektera över vad vi vill och hur vi har det. Här har utgångsläget varit det omvända. Vi startade med ett tomt hus, ett fåtal kartonger med prylar och kläder, inga vänner och ingen släkt och inga andra förpliktelser än Olas arbete och barnens skolgång. Vi fick världens chans att fråga oss, vem och vad är viktigt för oss. Vad behöver vi egentligen? Mer om det när vi träffas och istället lite kort om livet här i alfabetisk ordning.
Amerikaner
Det som är mest slående när man möter amerikanerna är deras generositet, öppenhet och vänlighet. Det är inte sällan du får en personlig historia från postkassörskan, en ny kompis för att ni har en gemsam kärlek för nötter och frön i mataffären, eller en festinbjudan till några du precis har träffat. Amerikanerna är vänliga, med undantag för New York borna. Man håller upp dörrarna, man rusar inte på varandra i mataffären, man frågar hur man mår och lyssnar på svaret, och man hjälps åt i alla sammanhang. Hjärtligt och självklart.
Amerikanska drömmen
Det är svårt att säga hur väl den här lever, eftersom vi rör oss i relativt snäva kretsar, men på något sätt upplever vi att allt är möjligt för alla. Man är optimistisk och snabb på att lyckönska och uppmuntra varandra. ”You go”, and ”good for you” hör vi ofta. Avundsjuka och jantelag existerar inte.
Arbetslivet
Amerikanerna anser sig vara mycket beslutsföra och anklagar ofta svenskarna för att ha en ”steering by committe” mentalitet. Men här föregås ofta besluten av lobbying och korridorssnack, så när beslutet sedan tas är det förankrat i organisationen, men det uppfattas som beslutet är fattat av en (beslutsför) person. Att besluten tas snabbt i USA är också en myt, det finns lika mycket långbänk här som hemma. En av de tydligaste sakerna som skiljer sig mellan oss svenskar och amerikanerna är hierarkin. Här är det otänkbart att både ifrågasätta en chefs beslut eller att gå förbi någon i hierakin. När man ger en underställd en uppgift är det sällan man får frågan ”varför gör vi inte så här istället…” Ibland är det såklart skönt men samtidigt skapas inte den riktiga dynamiken i företaget. Jeppesen är ju ett teknikföretag i grunden och den kulturen är starkare än kulturen bunden till nationaliteten, så skillnaderna i övrigt är inte så stora mellan Jeppesen i Göteborg och här. Möjligtvis skulle det vara att kollegorna i Göteborg måste ha kaffe efter maten. Det är det ingen som tar här.
Bekvämligheten
Amerikanerna är inte lata, de är bekväma. Du bankar, köper mat och din caffe latte och tom lämnar barnen genom drive in. Du köper det mesta färdiglagat eller åtminstone preparerat. Varför ska jag stå och skala vitlök när jag kan köpa den färdigskalad? Receptböcker är fyllda av ingrediensförteckningar med förberedda
livsmedel och det är inget konstigt alls. Egentligen finns nog det mesta av den här servicen hemma, men den är mycket mer utbredd, tillgänglig och självklar här. Har man middag eller party ber man i 99 fall av 100 gästerna ta med sig en side dish eller något annat. Det är INGEN som förbereder en middag från grunden för sina vänner själv.
Bilen
Ja, man tar bilen överallt och återigen handlar det nog mer om bekvämlighet och säkerhet än om lathet och så klart om infrastrukturen. Man tar bilen sina tre kvarter till skolan, till fotbollsträningen 1 km bort eller till festen fem kvarter bort. Kan inte säga det bättre än Louise Svanvik, ”det är som om amerikanerna ser bilen som en kroppsdel”. Och att ta körkort är som att ta körkort på Legoland. Vägfilerna är många, som flest har vi sett en sjufilig motorväg, och bilarna är stora! Vår sjusitsiga Chrysler Town & Country är som en Golf hemma i Sverige. Och bilarna är ännu större i Texas…Bensinen kostar knappt 6 kr per liter och INGEN pratar om miljön.
Handeln
Köpa, sälja, köpa, sälja, köpa, sälja. Allt går att köpa och amerikanerna är bra på att sälja. Det finns inte en kontakt med en säljare som inte avslutas med “är det något mer jag kan hjälpa till med”, eller “did you find everything alright today”. Vet inte hur många lojalitetskort vi har till olika butiker, för det är svårt att tacka nej till ett sådant när man får 20 % rabatt när man blir medlem. Och vid varje köptillfälle får man ett nytt erbjudande som gäller om man kommer tillbaka inom kort, för att inte tala om alla supererbjudande via e-post!
Kaffet
Den helt fantastiska kaffekulturen som vi ser i Stockholms innerstad, i Portland och Seattle lyser med sin frånvaro här. Starbucks är utbrett och den generella uppfattningen är att det är schysst kaffe. Som tur är har vi hittat en liten rostare alldeles runt hörnet som förser oss med god caffe latte, gott presskaffe och kunnig personal.
Klädsel
Oh my g vad det är lyxigt att få kallas fashionista och få ständiga komplimanger för vår helt vanliga svenska klädstil (garderob från mitten av tvåtusentalet). Här spelar nästan ingen roll hur jag ser ut; “Oh, you look great” och ”I like your dress”. Klädstilen är varierad och mest är den nog i våra ögon ganska tidlös, sportig, och lite trist. Men å andra sidan är det enormt enkelt att klä sig till jobbet, skolan, fest eller aktivitet, för man är i princip aldrig fel, med undantaget i kyrkan, där är det mer formellt.
Krogarna
Vi har försökt att ta oss till några av toppkrogarna i Denver och några högklassiga krogar i New York och i vår mening är det bara de japanska ställena som kan konkurrera med motsvarande krogar i Sverige. Det saknas en känsla för maten som är svår att beskriva. De får liksom inte till det. Servicen på medelklasskrogarna är hur bra som helst; snabb, avslappnad och trevlig, medan den blir lite krystad och formell på de bättre krogarna. Men vi har ju kvar Daniel, Alinea, Charlie Trotter, Danko's och the French Laundry…
Mat
Det mesta saknas i mejeridisken och vi kan inte alls förstå hur det kommer sig att det är så stor skillnad. Här finns nästan enbart konstgjord nonfat yoghurt och all mjölk vi har hittat innehåller någon form av tillsats. Oftast inte någon hälsovådlig tillsats men ändå. Har inte heller hittat någon riktigt god grädde eller gott smör. Och brödet ska vi ju inte tala om. Du hittar mycket högre kvalitet på dessa produkter på östsidan och i Kalifornien, men det är ändå lång väg till den svenska nivån. Vallhallabageriet goes west!? Sen har vi ju problemet med den vilseledande innehållsförteckningen och hur man går ned i vikt. Hemkunskap har nog aldrig funnits på schemat.
Och som de flesta redan vet lagar man ju knappt mat här. Man “snackar” (snack=mellanmål) sig igenom dagen och höjden nås när föräldrarna i tur och ordning tar med mellanmål till laget i samband med fotbollsmatcher. Men för tusan, ät ordentligt till frukost eller lunch så behöver du inte äta snacks i halvtid. Och det här betyder ju att ALLT går att få färdigt eller förberett i mataffären.
Mångfald
När vi åkte ut på vårt äventyr var ju en förhoppning att möta olika kulturer. Och det gör vi! Vi träffar Raju som kommer ifrån Nepal där hon träffade sin amerikanske man. Raju gör världens bästa curries och berättar om kontrasterna i sättet att leva i Nepal och USA. När hon flyger hem till Nepal, landat, tagit bussen till närmsta staden har familjen två dagars vandring till fots med packning innan de är hemma. Vi träffar familjen Holm där pappan är dansk och mamman kom till Kalifornien från Vietnam när hon var sex. Hon lär oss om de olika asiatiska kulturerna och speciellt om de olika köken i öst. Vi träffar Sigges kompis Shaheen från Libyen och Ruts kompis Eleyna vars familj är flyktingar från Irak. Det känns overkligt att stå bredvid denna familj som berättar hur de tvingades fly från Irak i all hast, och att året är 2010.
Skatter och välgörenhet
Skatten här är ju lägre än den svenska och man får ju också mindre för skattepengarna. Man måste ta hand om sin egen sjukvård, pension, daghem och universitetsstudier och en del annat. Föräldrapenningen varar i 3 månader. Och generellt kan vi ju säga att det är nog enklare att vara fattig i Sverige än här. Samtidigt verkar amerikanerna vara solidariska, alltså många försöker ge efter sin förmåga och ju rikare du är ju mer ger du. Inom skolan, privat såväl som offentlig, är det etablerat att få spons, donationer och ideell arbetskraft för att skapa en bättre skola. Varje utflykt, lunchmat och även skolmaterial betalas av föräldrar, och det är ett etablerat system att de som har mer subventionerar de som har mindre på frivillig basis. När man skramlar pengar till läraren och tränaren vid terminsslut nämns sällan en summa, utan alla ger efter sin förmåga, från noll kronor till ett gäng som kastar in ett antal hundralappar.
Vi undrar om detta “skattesystem” fostrar och påverkar amerikanerna på ett annat sätt än oss svenskar som ”gör rätt för oss” via vårt skattesystem?
Skola
Barnen går på kommunal skola som ligger i området University Park, den startade för snart 50 år sedan för professorernas barn på Denver University. Området bebos av människor i upper-middle-class medan 25 % av eleverna på skolan har finansiellt stöd för lunch och kommer med skolbuss från hem utanför området. Av det kan man dra slutsatsen att dessa familjer kommer från betydligt lägre samhällsekonomisk klass. Och vi är glada för att gå på en skola med så många olika nationaliteter och livsstilar. Det är en dynamik på skolan och bra bild av USA ”at its best”. D.v.s. när flera olika kulturer blandas och frodas och att man på allvar menar att alla är lika värda. A melting pot!
Man har stor respekt för läraren och hon eller han tilltalas alltid med Mrs, Mr, Ms eller Miss. Man går på led när man ska ut på rast, gå till matsalen eller till en annan lektionssal. Man är också noga med hur man tilltalar och behandlar varandra, man ger varandra beröm och man tackar. Det finns knappt en gång man låter ett otrevligt bemötande gå obemärkt förbi, och man glömmer inte säga tack eller förlåt. Vi är ofta med i barnens klasser (F, 1 och 3) och det är alltid lugnt och harmoniskt och nästan all tid kan ägnas åt lärande och stöd.
Vår uppfattning är också att man är förbaskat nöjd med läroplanen, systemet och läromedel och sin pedagogik. Man vet precis vad man håller på och gillar det man gör. Istället kan tiden ägnas åt varje barn, deras förmåga och utveckling. Barnen har ofta tester inom matte och engelska för att ha koll på deras individuella utveckling. Utöver uppföljningar från tester delas det ut betyg tre gånger per termin från F-klassen och uppåt. Med individuella utvecklingssamtal 2 eller 3 gånger per termin har vi full koll på våra barns utveckling i detalj. Och när Märta och Sigge lyckas läsa på en “normal” tredjeklassare resp förstaklassares nivå i engelska efter 7 månader, (och Rut som en förstaklassare) har vi ett bra bevis på att skolsystemet här funkar bra, otroligt bra.
Special Aid and Challenge
Man lyckas fånga upp både de extremt smarta barnen och de som kräver mer hjälp. De smarta barnen utmanas genom olika awards och ett “challenge program”, medan de svagare barnen oftast integreras i klasserna med extra stöd och får tid att gå till olika speciallärare för olika behov och uppgifter. Vi har en känsla av att det är många barn med olika bokstavsdiagnoser här, att det relativt sett är fler än i Sverige, och att man är öppen och odramatisk över det.
Sporten
Sporten är stor. Du kan alltid hitta sport på TV-kanalerna, på arenorna i verkliga livet, för att inte tala om alla olika recreational leagues på olika nivåer som man kan vara med i. Dessutom har vi den mer spontana formen av ”pick-up-sport” som sker i parkerna i princip varje dag. Man åker helt enkelt till en av de större parkerna, ställer sig vid sidan av sin sport (tex baseball eller fotboll) och väntar till man får en nick, ja, du kan hoppa in.
Och hänger du inte med inom sport så är du illa ute på arbetsplatsen. Det snackas sport överallt och ofta. Och sporten är extremt viktig just här i Denver med devisen “du är vad du gör”. Här finns förutom alla de vanliga sporterna ett stort utbud för frilufts- och naturliv.
Det är också genom sporten du kan få en chans till scholarship på en bra skola och ofta bättre liv. Om ni inte har sett filmen The Blind Side så se den! Där finns den amerikanska drömmen, sporten, generositeten och betydelsen av familjen i en och samma film, OCH den är sann.
Precis som i skolan har du stor respekt för din tränare. Han eller hon tilltalas med Coach. Vi har träffat Coach Harris, Coach Wayne, Coach Lance, Coach Scott, Coach Steve, Coach Chuck, Coach Olin, Coach Brenda och Coach Melissa och vi uppfattar alla som mycket seriösa, välutbildade, professionella och vänliga.
Det var några tankar från oss på andra sidan atlanten. Nu ska det bli spännande att smälta alla intryck och komma HEM till Sverige och Saltis. Hem till familj, vänner och god yoghurt! Hoppas vi ses!
Kram från Lindbladsfemman
* Generellt blir det mer avslappnat ju längre västerut från östkusten du kommer. För närvarande är inflyttning till Colorado den högsta i hela landet för statens höga levnadskvalitet. Man anser att den beror på det goda klimatet, den fina balansen mellan arbetsliv och fritid och den vackra naturen. Folk i Denver menar att det för många fortfarande är okänt om hur fantastiskt det är att leva här, och vill gärna bevara den hemligheten.
Comments
Hej!
Trevlig och intressant sammanfattande reflektion. Tack för den!
Kommer ni hem över sommaren eller går flyttlasset tillbaka? Fick för mig att ni skulle vara där två år...
Kram
Hej Elin!
Vilken fantastisk redogörelse. Vad mycket ni har hunnit med. Hoppas vi hinner ses när ni kommer hem över sommaren.
Kramar
Hanna
Elin! Ja jisses! Om du inte försöker jobba extra som kolumnist på en svensk dagstidning när du kommer hem så blir jag tokig. Tusen tack för en helt underbar reseskildring. Flytta på dig Staffan Heimersson, gör plats för ny talang! Bamsekramar från oss alla! Vi ses och hörs, Mirre, Jonas, Elin, Anton och Hannes
Åh vad bra skrivet och tack för att ni sorterade ut begreppen. Nu kan vi åka vidare till Wales med lugn i sinnet och en strålande sammanfattning av livet här. Stor kram Louise & Co.
Åh, vad härligt att få läsa om ert liv i USA! Och alla sköna bilder... Ses snart!
Stor kram,
Matilda