Högt och lågt i Island province
Trip Start
Dec 31, 2011
1
28
72
Trip End
Jan 31, 2013
Kokopo, East New Britain, Papua New Guinea
Wednesday, April 18, 2012
Vi landade i Port Moresby (Papua Nya Guineas huvudstad) välgödda och vinstinna efter två flighter och 14 restimmar från Perth. I ankomsthallen rådde total mañana stämning och efter några minuter förvirring följde vi pärlbandet av vitingar till visa on arrival kön. Gick supersmidigt hela vägen fram till disken, men väl framme visste de inte vilka visumregler som gällde för svenskar så vi fick ställa oss i visa on arrival kö nr 2, där folk med osäkra nationaliteter fick stå. Låter som en dålig Bellmanhistoria men vi var två svenskar, två finnar (missionärer) och en tysk. Inga konstigheter dock vi var igenom på tio minuter, Karin på turistvisum och Johan på businessvisum visade det sig (Johan hade inte märkt av misstaget förrän han fick frågan i passkontrollen "which company are you visiting?”). Efter lite väntetid hoppade vi på en tredje flight till New Britain, en ö på PNGs västkust. Vi hämtades på flygplatsen och kördes till Kokopo av Taklam Lodge där vi hade förbokat en natt.
Den före detta provinshuvudstaden Rabaul förstördes 1994 av ett vulkanutbrott (vulkanen blev tyst först 2008). Man byggde efter detta upp en ny stad, Kokopo, som därefter blev ny provinshuvudstad. Små delar i utkanten av gamla Rabaul har återuppbyggts men resten har lämnats i 1994 års skick.
Vi började första dagen med att hitta ett billigare boende och hittade Vavagil Guest house dit vi flyttade. Vi var nöjda med boendet men värre var det med deras restaurang.
Med tanke på all mat vi vant oss att få i oss med regelbundna mellanrum så var väl det ganska väntat egentligen. Vi infann oss för vår första lunch, likt svultet boskap vid utfodringsdags, på Vavagils restaurang som låg några kvarter bort. Efter att ha väntat ett bra tag på att de skulle fixa till strömmen och sedan på tillagningen, kom maten in. Johan fick in sju pommes frites och en kycklingklubba som någon redan ätit upp. Hade han varit en ko hade han råmat. Vi var hungriga redan när vi gick från lunchen så när vi kom tillbaka till Vavagil (börjar ni skönja ett mönster?) vid sjusnåret för att äta middag så skrek bådas vår våmmen. Middagen påskyndade bara frustrationsförloppet tyvärr. Efter att ha väntat nån halvtimme blev vi inhysta (och inlåsta utan handtag på dörren) ensamma i ett konferensrum. Det visade sig att stället också var stans enda nattklubb och de ville väl ha bort oss från dansgolvet när folk började bli ramsneda och skulle bootydansa vid vårt bord. Matgäster prioriterades inte, det gjorde dock kondomförsäljningen i garderoben. Redan där borde vi börjat ana ugglor… Vi fick vänta på fiskfiléerna vi beställt i mer än en timme och när de kom in var de kotletter med bara ben. Hungriga gick vi och lade oss längtande (naivt nog) efter frukost. Vår matfrustration sin nådde kulmen morgonen när vi kom till Vavagil vid halv tio och de fortfarande inte öppnat restaurangen för frukost, de hade precis påbörjat saneringen av dansgolvet. Alla andra restauranger hade redan stängt sin frukostservering så vi frågade på guest houset vart vi kunde få tag på mat, och tro det eller ej hamnade vi på Vavagil igen, väntandes en timme på toast och snabbkaffe. När maten tillsist kom ut var förstås toasten förstörda med blöta skivor av rödbeta, sylt, smältost och någon pressad skinka från WWII. Vi bytte därefter stamhak. Stadens två andra restauranger följde ett annat utfodringsschema så vi blev faktiskt mätta till slut.
Det visade sig (efter att vi fått mat) att Kokopo inte var händelsernas centrum i området (förutom nattklubben då) så vi åkte till Rabaul för att utforska lite. Rabaul krossades under metervis med aska som ligger kvar än idag och det var som att gå runt i en spökstad. Lunch intogs på Rabaul hotel som finns kvar tack vare att personalen skyfflade aska från hotellets tak dyngnet runt i en vecka för att taket inte skulle rasa in.
Ovanför Rabaul ligger vulkanologiska observatoriet som vi åkte upp till för att beundra vyn över bukten, utsikten därifrån inkluderar inte färre än sju vulkaner och bukten i sig är en flera tusen år gammal jättevulkan. Området är något instabilt då tre tektoniska plattor möts precis utanför New Britain. Vid observatoriet började vi prata med en man som sedermera bjöd in oss till kontrollrummet för alla seismologiska mätningar i området. Vi fick en grundlig genomgång av alla instrument som mäter vulkanernas rörelse och han visade även hur dessa registrerat jordbävningen i Indonesien under påskveckan. Vi trodde att han självklart var vulkanolog men det visade sig att han ställets elektriker. Men lika nöjda var vi för det.
För att bryta av lite bland alla vulkaner åkte vi dagen efter ut för att dyka. Reven ska vara bland de mest oförstörda i världen och det var helt fantastiskt. Mångfalden bland korallerna var ofattbar. Ett av dyken var sikten nästan 35 meter och det kunde absolut mäta sig med Sipadan, Malaysia, på alla sätt. Ytterligare ett plus var att vi var den enda dykbåten (från den enda dykfirman på denna sida kusten) ute och de enda dykarna ombord så vi hade hela undervattensvärlden för oss själva. Det enda sällskapet vi hade var en flock delfiner som simmade framför båten på väg ut.
Vi kunde dock inte hålla oss borta från vulkanerna särskilt länge utan beslutade oss för att klättra upp till kalderan på vulkanen som ödelade Rabaul , Mt Tavurvur. Den är inte längre aktiv men inte heller vilande.
Efter att ha åkt lokalbuss och lastbilsflak ut till halvön Matupik, närmast vulkanen, tog man kanot över till Tavurvur och besteg den tillsammans med två locals. Mäktigt, men satan vad jobbigt! Luften stod stilla på askfälten och det var grymt tungt att klättra upp i puderlik aska. Väl uppe var det en upplevelse att stå bland svaveloset och titta ner i kratern. En bonus var att när man gick runt halva kalderan så låg vägg i vägg ännu en vulkan som även fick utbrott samtidigt som Mt Tavurvur 1994.
Vi har också besökt en av japanernas ubåtsbaser från WWII, när de ockuperade delar av PNG. Det går en naturlig vägg (75 meter djup) längs kusten bara 5 meter från stranden som gjorde det optimalt för japanernas ubåtstrafik. Jättefin snorkling längs väggen! Det finns även många tunnlar, kanoner, flygplans/båtvrak kvar från kriget.
Karin har också behövt Skypesamtala med Diners, då de spärrat hennes kort för att hon handlat en massa flygbiljetter i Australien. Dansken hon talade med hävdade bestämt att vi inte varit i Australien men Karin talade honom tillrätta till slut.
Det här landet har inte så bra rykte. Många vi talat med har sagt att städerna är väldigt farliga och avrått oss från att åka hit. Vi upplever, efter att ha gått eller åkt lokalbuss (PMV) att människorna vi är väldigt trevliga. Detta trots att de tidvis ser riktigt obehagliga ut, med sina illröda, och av betelnötstuggande förstörda käftar, som vampyrer som precis sugit blod. Framför är de väldigt artiga. Överallt möts man av good morning, good afternoon, good evening eller good night. Det gäller väl dock att använda det sunda förnuftet, inte gå på stan efter mörkrets inbrott och vifta med pengar eller kameror.
Med de visdomsorden i ryggen tar vi inrikesflyget upp till höglandet och staden Tari, där vi ska spendera några dagar på vischan och besöka byfolk.
Kramar
Karin & Johan
PS Vid det här laget vet ni vad som gäller, bilder kommer senare… DS
