Isolerade bland stenhuvuden

Trip Start Dec 31, 2011
1
61
72
Trip End Jan 31, 2013


Loading Map
Map your own trip!
Map Options
Show trip route
Hide lines
shadow

Flag of Chile  ,
Sunday, October 21, 2012

Ganska mosiga landade vi vid sexsnåret och stod i ankomstkön i den öppna lilla hyddan som kallas terminal på flyplatsen i Påsköns huvudstad Hanga Roa. Efter att ha köat ett bra tag för att röntga väskorna (Påskön är ytterligare en sån där ö där införselrestrektionerna är hårda) så stod vår värd, fransosen Steve, utanför och väntade på oss med de polynesiskt typiska blomsterkransarna som vi fick runt våra halsar.

Han slängde sedan på en presenning på flaket på sin pickup, slängde upp våra väskor och tog oss på en rundtur i staden vilket var trevligt men alldeles för tidigt (och mörkt) för två trötta svenskar. En halvtimme senare var vi i alla fall framme vid hans B&B, Chez Steve. Det såg inte mycket ut för världen men det var tokfräscht när man väl kom innanför dörrarna. Ett par timmar fick vi sova, sedan bjöd Steves Rapa Nui-fru på honungscrêpes med karamellpudding, franskt så det förslår, och Steve själv gjorde en dragning om vad ön hade att erbjuda i turväg.

Efter denna sockerchock och ytterligare lite sömn var vi såklart på banan igen och tog en långpromenad runt staden, en ganska sömnig historia. Vi åt en otroligt god ceviche i hamnen, på ett av de få ställen vi kom ihåg från Steves morgonguidning, samtidigt som vi såg hur havsköldpaddorna simmade runt bland fiskebåtarna. På väg tillbaka genom staden stannade vi och såg på några av de stenhuvuden som ön är så känd för, eller Moai som de heter. En mäktig upplevelse men bara ett smakprov på vad som komma skulle. Vi såg sedan solen gå ner över Tahai, en plats med en rad om fyra Moai, innan vi slängde i oss en middag och slängde oss i säng.

Nästa dag hyrde vi cyklar med hjälp av kedjerökande Steve och gav oss iväg omgående för att hinna cykla hela den sträcka vi bestämt och samtidigt klättra uppför öns högsta berg. Första stoppet var Puna Pau, stället där man tillverkade hattarna man satte på sina Moai. Vi cyklade sedan vidare till Ahu Akivi där sju Moais står uppradade snyggt och prydligt, riktigt riktigt mäktigt! Vi ställde sedan ifrån oss hojjarna och vandrade uppför berget Terevaka, alla de 507 meterna över havet. Från toppen såg man 98 % av hela ön och en jäkla massa små vulkankratrar. På väg upp träffade vi på hästar titt som tätt, det kryllar av dem över hela ön, här finns över 6 000 st, lika många som öns invånare (av invånarna är bara 3 500 ursprungsbefolkning).

Lite småtrötta kom vi ner och hoppade upp på cyklarna igen och drog vidare. På vår väg kollade vi på några gamla grottor där folk bott och några omkullvälta Moais. Kusten var bländade vacker, havet djupblått, himlen molnfri och vägen urkass. Efter att ha lämnat tillbaka cyklarna stapplade vi hjulbent till närmsta restaurang där vi från altanen fick se en Fabioliknande karaktär med svallande hår hoppa över muren till idrottsplanen med sin häst för att sedan galoppera över hela planen rakt genom en pågående rugbyträning, en något bisarr upplevelse som vi skrattade åt hela vägen hem. Vi fick sedan höra att man ofta tar hästen med sig på barrundorna här i stan, ställer de utanför och fyllestyr sedan hem.

Dagen därpå blev vi upphämtade av kiwin Mike som skulle vara vår guide under dagen. Han började med att förklara vad han gjorde där (gift med en Rapa Nui) och lite om öns historia innan vi åkte till en av dess mest kända platser, Tongariki, där 15 stycken Moais står på rad längs strandkanten. Det var en verkligt spektakulär syn, den största Moain var på över 80 ton… Det låg även en massa hattar och liggande Moais längre inlåt land, de hade blivit uppspolade av en stor tsunami på 60-talet.

Vi tog cirka en miljard bilder såklart, trots att det var riktigt trist väder, smådugg och mulet. Det var väl dock värre för kanadensarna i vår grupp som bara var på ön under en dag. Näst stopp på turen var vulkanen Rano Raraku ur vilken folket högg ut sina Moais. Fortfarande ligger och står här nästan 400 Moais i olika skick och grader av färdigställande vilka inte blivit transporterade till sin slutdestination. Väldigt bisarrt att knalla omkring bland dessa enorma huvuden som är begravda upp till hakorna. Här spenderade vi ett bra tag innan Mark tog oss vidare till stranden Anakena, där urbefolkningen landade när de först kom hit, och där flera vackra Moais fortfarande står. Med det avslutade vi den väldigt trevliga turen med Marky Mark.

Under de resterande dagarna passade Johan på att göra ett dyk. Det fanns inte mycket att se, knappt något djurliv alls, men sikten var helt otrolig, man kunde se längre än 60 meter, oavsett hur långt ner man var, ofattbart klart var vattnet. Vi såg även Fabio på sin häst igen, denna gång barbröstad, ridandes framför en rad Moais i solnedgången, en fantastisk syn på många sätt. Vi var även på en traditionell dansshow där lättklädda tjejer hulade omkring med ännu mer lättklädda killar hoppandes runt sig, vilket var en kul grej.

Samma dag som vi skulle åka därifrån trekkade vi 4 timmar fram och tillbaka till vulkanen Orongo för att se på utsikten och kratern. Redan från vårt grannhus fick vi sällskap av två hundar, som efter några kilometer blev tre. Vi försökte lönlöst bli av med dem men gav upp för hur vi än skrek och försökte jaga bort dem så kom de alltid tillbaka fast beslutsamma om att göra oss följe. Det verkar vara någon form av tema här på ön, våra grannar från Hong Kong hade en hund efter sig i tre mil på sin trek… Sockan, Sockina och John (som i följa) var oss hack i häl hela tiden utom när de hittade kossor eller hästar att jaga, vilket verkade vara favoritsysselsättning, efter att följa efter turister. Allt var dock frid och fröjd (som en hundpromenad), till dess vi kom upp till vulkanen då de tre hittade en ensam stackars ko som de attackerade mitt framför en busslast amerikanska turister som alla trodde att bestarna var våra. Än pinsammare blev det när vi gick in i museet på toppen och trion drog rakt genom hela utställningen för att följa med oss. Återigen trodde alla att det var våra ovårdade odjur, trots att vi var oskyldiga. Vi stannade nån timme uppe på toppen beundrandes utsikten innan det var dags att ta med sig jyckarna (vi hade helt gett upp våra försök att distansera oss från dem vid det här laget) och gå hemåt. På väg hem genom staden trillade de av en efter en utan att ens tacka för promenaden och kojakten. Otacksamt!

Vi packade ihop våra sista prylar och fick skjuts till flygplasten av Steves fru och dotter. Påskön var ett kul och annorlunda äventyr, man kände sig verkligen långt bort ifrån resten av världen, men så är det ju också en av de mest isolerade bebodda platserna i världen.

Nu flyger vi via Lima, där vi har en layover, till Cuzco i Perus högland.

Kramar

Karin & Johan
Slideshow Report as Spam

Use this image in your site

Copy and paste this html: